Rutberget i sitt esse

Vintern visade sig från sin bästa sida då jag denna onsdag drog på mig längdskidorna vid Fjälltjärns parkeringsplats och gav mig ut i spåren. Solen sken från en klarblå himmel och jag kände på mig att det skulle bli en bra tur. Och det blev det! Vallan var bra, spåren var bra och vädret, ja det var helt fantastiskt vackert!

Rutberget i sitt esse (1)Över myrar och genom skogar tog jag mig framåt, ett ben i taget. Inget annat existerade just då. Bara jag, skogen och skidorna. Medan jag gled fram i spåret, omgiven av snöbeklädda träd kändes som att jag var med i en sagobok. Det var nästan så att jag förväntade mig att det helt plötsligt skulle hoppa fram ett litet troll från bakom en gran. Dock såg jag inga skogsväsen, däremot några rävspår här och var som vittnade om att jag inte var helt ensam ute i skogen.

 

Efter ett tag kom jag fram till vindskyddet vid Ruttjärn där jag bestämde migRutberget i sitt esse (4) för att ta en fikapaus. Jag satte mig ner, slöt ögonen och njöt. Njöt av tystnaden. Solskenet. Kaffet. Lugnet. Trots att det var minusgrader ute, värmde solen så pass mycket att det började droppa från vindskyddets tak. Dripp, dropp. Dripp, dropp. Ljudet av vårens första trevande steg. Underbart! tänkte jag och fortsatte njuta av allt det vackra ännu en stund, tills det var dags att återigen spänna på skidorna och skida mot Fjälltjärn. Ut ur sagan och skogen, tillbaka till verkligheten och civilisationen.

Emilia Persson 2013